Halili

Nu när jag suttit ute på en av Roms alla uteserveringar och andats in den varma luften, sett mig omkring, lugnats av koman som den italienska maten gett mig,
så inser jag
att det är dags för mig att tala ut.
det är dags för mig att förklara.
att ge dig en chans att förstå.
att hjälpa dig i framtiden.
jag kan inte säga, just nu, om jag vill ha dig.
jag kan inte säga, just nu, om jag vill ha någon.
men jag måste få berätta om mina känslor och tankar.

jag vet att jag måste vara försiktig med dig.
väldigt försiktig, värna om dig, ha tålamod med dig.

Du är väldig skör, väldigt ömtålig.

och jag försöker, och försökte även då.

Jag har sett att du har haft ont i ditt liv. jag har tagit notis om att du är rädd och osäker och liten ibland.
så jag misstänker att du blivit sårad och lämnad ensam.
men jag hade inte tänkt göra så mot dig.
det var aldrig min plan.

Jag ville bara röra dig, vara med dig, skratta med dig.
Men du byggde upp en mur runt dig och framför mig.
- och du vägrade låta mig komma innanför.

så under hela den tiden som jag var med dig
så var det som att jag stod framför den där muren och kastade in kärek till dig,
men jag såg aldrig om du fick tag i den och jag märkte aldrig om du kastade tillbaka någon till mig.