Förlåt mig, Kim!

Jag är tillbaka nu.

Jag har återhämtat mig.

Jag sa inte upp kontakten med någon direkt...
jag slutade bara höra av mig.
Jag behövde det, för att överleva.
Förlåt mig.

Och jag upptäckte, att den som mest gjort sig förtjänt av min vänskap
var den som fortsatte höra av sig trots att jag inte orkade svara varje gång.
Jag svarade så gott jag kunde, så gott jag orkade.
Men han gav inte upp mig.

Förlåt mig.

Men jag vet också nu att du är den som är värd mest.
Att du är den, vars kärlek är den renaste och minst förfalskade.
Du gav inte upp mig.
Och jag ska aldrig ge upp dig igen.

Förlåt mig, Kim!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0