Halili

De sitter på bryggan nere vid vattnet.
Och hon förälskar sig i bryggan vid vattnet.

De stiger upp ur sängen på morgonen
och går ut och sätter sig  med varsinn kopp kaffe i den varma skuggan
Och hon förälskar sig i att dricka kaffe i skuggan

De Promenerar med armarna om varandra i solen
De ligger på gräset och ser upp i himlen
och hon förälskar sig i naturen.

De skrattar och kysser och kramar varandra
och hon förälskar sig i att skratta och kyssas och kramas.

Och hon sitter på berget och ler mot tre barn som leker och skämtar med henne
och han kommer bakom henne, sätter sig ner och bjuder in henne till att luta sin rygg mot hans bröst
och hon förälskar sig i att ha hans armar vid sina
hon förälskar sig i att ha hennes ben vid hans
hon förälskas i att ha hans haka på hennes huvud.

Och det spritter i kroppen
och det dunkar i hjärtat
och det ler i mungiporna
och det pirrar i magen
och det går bara inte att slita blicken från det ansiktet som förbländar hennes näthinna från att se någonting annat än honom.

Inflyttning igår.

Jonas, Thommy, Pappa, Jag
Kim, Janne och soumi-Fassan.

Lastbilen kom halv tio på söndagmorgonen, och vi var klara långt innan kl. 14.00
Så otroligt snabbt och smidigt och bra.

Och vi åkte och badade efteråt i Trollan
Jag Jonas och Thommy.

Och när jag kom hem var jag ensam.
och jag gick in i vardagsrummet och såg
att mina tavlor, fotografier, böcker, filmer och prydnader
stod fint uppställda runt Tv bänken.
Jag gick ut på balkongen
svalorna flög lågt över en röd himmel
och jag hörde barnens skratt och skrik och prat nere ifrån gårdarna.

Och det var så otroligt tryggt.
Så otroligt bra.
Så otroligt hemma.

Jag älskar att bo här.

Väntan på beskedet om Bröderna Vuvu...
Torterande väntan.
Spänd längtan.
Otrolig förväntan.

Bara du och jag
bland alla andra.

Så mycket människor runt omkring.
Så otroligt mycket människor.
Okända ansikten, som ler.

Och jag ser ändå bara ditt.
Ser ändå bara dig.
Det var för dig jag kom.
Och du håller min hand
inför alla dessa människor
och du lägger armen om mig
inför alla dessa människor.
Och jag var din och du var min

inför alla dessa människor

Masri, Masri
Hellowa Masri!

Smärtsam Längtan.
Torterande Saknad.
Dofter, känslor, syner, minnen
i en ljuv dimma under ögonlocken.
Toner av avlägsna röster i det mörka, varma.
Bruna, kärleksfulla ögon
vars blickar aldrig avviker från ansiktet.
Varsamma kyssar över varma kinder.

Masr, Masr
Hellowa Masr!

- Jag behöver inte stå här och förklara för er att migrationsverket vill utvisa Patrick Kenneth och Asa tillbaka till Kongo
Jag behöver inte stå här och  förklara för er att de här tre barnen kommer bli torterade till döds.
jag behöver inte heller stå här och förklara för er hur omänskligt, omoraliskt och oetiskt det här beslutet är.

Jag behöver inte det och jag tänker inte göra det heller.
För det tjänar ingenting till.

Däremot vill jag förklara för er alla, att jag inte är här idag för att be Sverige och våra myndigheter att låta de här barnen få stanna.
Det är inte därför jag är här.

- Jag är här idag  för att jag kräver det!
Jag är här idag för att jag vägrar utvisa de här barnen.
Jag är här idag, för att jag vägrar låta dem dö!

Tack.

I morgon börjar demonstrationen.
Jag har brytit ihop nu.
För första gången på hela veckan.

Det har varit ett konstant arbetande för att få igenom och få hjälp och stöd med allting.
Nu satte jag mig ner i soffan.

Jag ska hålla tal i morgon.
inför hundratals människor.

Jepp.
Jag bröt ihop.

Nu är jag lugn.

Det här är mitt brev till tidningarna, till radio, till samhället:

Kära, kära ni!
Jag heter Therese och jag skriver till er för att be om hjälp.
   Tre bröder, tre barn, Patrick, Kenneth och Asa, 7, 10 och 13 år gamla, är föräldralösa och bor i Nacka, Sthlm.
(än så länge)
   De är föräldralösa. Pappan hade andra åsikter än regimens i Kongo, ingen vet nu längre var han är, och i och med detta är barnen efterlysta i Kongo.
Migrationsverket har nu beslutat att UTVISA dessa barn tillbaka till Kongo, där de med all säkerhet kommer att torteras till döds.
    Migrationsverket vet om detta, och deras lösning på problemet är att de ska ge pojkarna nya namn.
För mig och många andra är detta obegripligt.
   Därför håller vi en demonstration på söndag 14/6 på Sergelstorg kl. 14.00
Detta måste stoppas! För vi VÄGRAR UTVISA VÅRA BARN OCH VI VÄGRAR LÅTA DEM DÖ!

Jag vänder mig till Er för jag anser att ni har viljan och kompetensen att stoppa detta!
Pojkarna behöver Er hjälp, detta behöver uppmärksammas, detta måste få ett slut!

Ni är varmt välkomna att möta oss på söndag.
Vi behöver er! Barnen behöver er!
Vi måste låta hela Sverige veta, att våra myndigheter låter våra barn utsättas för saker som detta!

Jag ber er, av hela mitt hjärta att komma till demonstrationen.
- För våra barns överlevnad!

Tre bröder från Kongo bor i Sverige. De är 7, 10 respektive 13 år gamla.
De är föräldralösa.

Migrationsverket har nui beslutat att de ska UTVISA dessa TRE BARN tillbaka till Kongo.
Där kommer det med all säkerhet att TORTERAS TILL DÖDS.
Det är inget snack om saken, det finns inga funderingar.
De kommer att torteras till döds.
Och de är bara barn.

Enligt mig, så tycker jag att MIGRATIONSVERKET DÖDAR DESSA BARN.
Migrationsverket slänger ut tre barn, igen av dem är äldre än 13 år, till ett land där svenska myndigheter VARNAR FOLK FRÅN ATT ÅKA TILL.

Vi har nu bestämt att göra någonting åt det här.
för jag VÄGRAR LÅTA DE HÄR POJKARNA DÖ.
JAG ÖVERGER INTE DESSA BARN.

och det hoppas jag inte du gör heller.
en timme av ditt liv, tillsammans med oss andra på sergelstorg på söndag (14/6)kan vara avgörande för att dessa tre pojkar ska få överleva eller dödas.
En timme av ditt liv, avgör deras.

Demonstrera med oss, 14.00
För barnens skull!

Måndag: Middag tillsammans med farmor och min kusin. En Tack-för-tysklandsresan-middag från mig och min kusin, eftersom farmor bjöd oss till Tyskland när vi var 14,15 år. Vi tackar för det nu.
Det var jätte trevligt, farmor gick ganska fort, men min kusin stannade kvar och vi satt på min balkong,lyssnade på musik, drack vin och pratade.
Det var så länge sedan vi pratade
och det var så skönt att ha henne nära igen.
Vi träffas varje dag, men det är inte som när vi var små.
När vi var syskon och kusiner och vänner.

Jag vill ha det så
Jag vill ha min kusin
inte bara min kollega.

Tisdag: Jag övningskörde med pappa efter ett bra tag igen, stelt som satan i början men det gick bra.

Onsdag: Åkte till Hemligheten och vi satt ute på kvällen och pratade, tog en promenad med hunden ner till Trollan och åt pastasallad och drack Juice.

Torsdag: Kommer hem efter jobbet och sätter mig i köket för att äta soppan som jag gjort dagen innan. Det är ett tyst kök i en tom, tyst lägenhet. Jag sitter i köket och ser på de två stolarna vid bordet. Jag tar en tugga, öppnar coca cola burken och dricker. Lyssnar, hör tickandet från klockan över dörren. Och jag tänker på att Kim nog snart kommer hem.
Jag känner mig sorgligt ensam. I mittkök med två stolar.
Sen piper det till fråpn mobilen och jag rusar upp.
Ett pip från mobilen betyder att någon vet om ens existens. Att någon precis tänkt på en. Att någon vill säga en någonting.
Det är Kim.
Han sover hos Janne i natt.
Och det gör ingenting, tänker jag. Jag blir inte så nervös som jag brukade bli över att vara ensam i den här lägenheten, inte längre, det har blivit mitt hem nu.
Men jag sätter mig ner och smakar på soppan. Den är inte lika god som igår. Jag lyssnar på tickandet.
och står inte ut  mer.
Jag häller ut soppan och sätter mig framför datan.
- Men kom hit till mig förresten!
och jag åker på en gång och han reser sig upp för att krama mig när jag kommer och jag luktar på honom och lutar mig mot honom och han håller mig.

Fredag: Skulle ha träffat Thommy och Elin och Hemligheten, men Hemligheten bad mig komma över innan vi drog till THommy. Så vi satt i hans kök och pratade och lekte med hunden och studerade katten och var var så skönt. Så lugnt. Så avslappnat.
De är som Min familj, fast mycket lugnare.
Och jag älskar Min familj.
Jag ringde upp Kim när klockan började bli mycket eftersom jag inte hade pratat eller sett honom sedan onsdag morgon.
- Heeeej Gumman!
- Hej! Var är du någonstans?
- Jag är på Jannes skiva! Var är du?
- Hos Hemligheten.
- Är du?
- ja.
- Fan Tezzie... Du vet vad jag... - är du kär?
- Va?
- Är du kär i honom?
- Nej! Eller ja... Eller nja... Alltså... Eller jag vet väl inte
- Du vet vad jag tycker om det där.
- Ja jag vet. Men det är faktiskt bra nu.
- Lovar du?
- Ja. Det är faktiskt jätte bra. Kim, Jag lovar!
- Okej. Om du är glad så.
- Ja det är jag.
- Dåså! Kommer du hem?
- Ja det tror jag nog.
- Okej, då ses vi ikväll då.
- ja jag tror det, fast jag vet inte.
- haha! Nej men jag ringer dig när jag är påväg hem.

Thommy svarade inte när vi rinde, så vi gick och la oss sent på kvällen.

Lördag: Vaknade upp och Han ligger brevid mig och är varm och lugn och han andas nära mig. Vi går upp och äter frukost och jag frågar om jag får ett mjukt bröd också men jag fick inte det. Bara svenskar får äta mjukt bröd.
Åker hem efter en timme för att fixa mig. Han frågar om jag inte ska stanna kvar men jag måste gå till Jannes studentmottagning.
VI åker till Fiskis och jag ser runt omkring mig på husen och vägarna och folket.
Här ska jag alltså bo snart.
Vi träffade Sarah och Peter där. Åt smörgåstårta och pratade.
De drog på fest ute i Värmdö men jag orkade inte följa med. Jag hade något viktigare att göra.
Så jag åker till Hemligheten igen och vi sitter och pratar ute i natten med hans kompis. Och jag sitter med hans vinterjacka på mig och hans täcke runt mig och jag lutar huvudet mot kanten och blundar.
Det räcker så för mig,
Det räcker att sitta inlindad i hans täcke och bara höra hans röst. Att veta att han är en halv meter ifrån mig.
Det räcker för mig.
Det är tillräckligt för mig.
Att bara vara medveten om att han finns där.

Jag har skrivit ut några av mina dikter och håller på att skicka dem till olika förlag...
Jag ska se om de är intresserade av att göra någon bok.
Har tänkt på det så länge och nu börjar familjen tjata om det
och det är lika bra att de gör det, för det HÄNDER ju liksom ingenting om de inte tjatar.

Aela, Aela, Hellow aela