Halili

Det kändes lite bättre
Efter den där jobbiga dagen
Att du sa
"Jag hämtar dig på fritids på fredag lilla hjärtat"

Epilepsi.
Hur stavas det?
Vad är det?

Ögonlock som fladdrar. Det gör att jag får ont i magen.
Det blir bra nu
Snart blir det bra.
Usch. Jag får ont i magen när du försvinner sådär

Jag är apatisk.

Nej.
Jag är inte arg på dig.
Jag vet att du går in här bara för att kolla om jag har skrivit någonting negativt om dig.
Jag skriver ingenting negativt om dig.
Du är för mycket kärlek för att skriva något negativt om
Men du har sårat mig.
Och Nej, du gjorde det inte med flit
Men du gjorde det.
Och jag blev sårad.

Du behöver inte tala om för världen, mina hemligheter.
Världen har ingenting med det att göra.
Du behöver inte skämta så
för det blir på min bekostnad.

Nej
Jag hatar inte dig,
Jag älskar mig.
Men du har på senare tid
börjat göra mig mer och mer illa
och jag kan bara inte förstå varför...?

jA
JAG ÄR ARG.
Jag har alltid varit arg.
Det ligger i min natur.
På samma sätt som det bligger i din natur att svälja och hulka och skrika innuti men krypa ihop som en hund utanpå.
Det är min djuriska plikt
men överlevnadsinstinkt.
Om jag är arg
så jävlas de inte med mig
och det är bra.
Det är så jag gör
och det är så jag alltid har gjort
och jag känner inte till något annat

I drömmen sitter i i pianorummet på jobbet, jag är lugn, som om jag vore likgiltig, fast utan alla de där negativtladdade känslorna.
Min chef är också lugn. Dumlugn. Hon säger att ho tycker att jag ska byta jobb, att jag är för fäst vid henne.
Jag frågar, ointresserat, men trevligt, vad hon menar, och hon tar upp en gul postit lapp och visar den för mig.
Det står att Jacob ska gå hem, det är jag som skrivit den, och i hörnet står det med små bokstäver "jag gillar dig"
- Sånna här saker, tillexempel... Säger chefen och tar tillbaka lappen. Hon menar att jag inte måste bry mig så mycket om henne, att det inte ä'r så bra om vi tycker om varandra.
- Det är svårt, det här...
- Vilket då? undrar jag.
- ja, man ska inte jobba ihop om man är släkt.
Och hon säger att det här med att jag tycker för mycket om henne har pågått för länge, och att marianne håller med om det.
- Vad har Marianne med det här att göra?
- Ja, det var hon som sa det till mig... Att det pågått för länge.
- hur länge?
- Sen du började här...
- Men det är ju tre år sedan!?
- Ja.
- Varför har ingen sagt något tidigare?
- Nej för att vi inte ville göra dig ledsen...
- Så då sparkar du mig nu istället eller?
Jag är helt lugn och obrydd och vårt samtal är lugnt och helt fritt från känslor.
Hon söäger att hon inte sparkar mig, men att man kan se det som att hon tycker att jag ska byta jobb istället... Att ja ska söka till det där andra jobbet.
Jag förklarar för henne och frågar om hon verkligen förstår att hela den här verksamheten kommer rasa samman om jag slutar, och hon säger att hon vet, men att vi löser det med Yerusalem...
Jag mumlar till svar och tänker på hur jobbigt det kommer bli att berätta för mamma och jonas att min egen faster har sparkat mig... Nåja, itne sparkat... Men bett mig söka nytt jobb... och hur jobbigt det kommer bli att fundera ut om jag vill jobba kvar i 2 månader eller om jag ska vara hemma och chilla medans ja söker nya jobb.
Chefen avbryter mina funderingar med att förklara att hon ändå inet kan ge mig så bra lönehöjning, bara någon  hundralapp, ett hundra kanske...
Jag frågar henne om allt slit jag har gjort det senaste året varit förgäves och hon svarar att det var det nog.
Okej.
Vi reser oss upp, tar i hand och går lungt ner till köket där de andra är.
vi är obrydda.
och jag tänker att
imorgon ska jag träffa John...

"Du och jag, vi möter våren i paris... tänk vad mysigt.. och eiffeltornet där.. och jag kan fota massa, och tända ljus och mat... oh Gud! Tänkt dig! I paris, möta våren i Paris, du och jag! Det är så mysigt! Oh gud! Kan vi inte det? I vår? I påsk? Det är två röda dagar där? en weekend liksom! Jag vill verkligen det, bara du och jag?"

VARNIG TILL ALLMÄNHETEN:
För mycket positiv energi, kan får en seg människa att bryta ihop och gå förlorad föralltid

Johanna skulle ha varit här nu
Jag hade behövt henne
Jag hade behövt hennes himlande ögon när jag gnäller
behövt hennes medhåll, hennes hesta skratt om hur typiskt det är.
Hennes ord som skulle ha sagt

Att det är så typiskt för mig
att ha sån otur med läkare

Jag hade verkligen behövt det nu

Jag ringer vårdcentralen.
- Nej, du är för ung så du måste vända dig till ungdomsmottagningen istället
Jag vänder mig till ungdomsmottagningen och får en tid.
När den tiden är kommen möts jag av ett
- Nej, du måste gå till apoteket först och sen komma hit.
Jag får boka ny tid, i sumpan.
- Ja, fast just idag har vi personalbrist så du får ringa mödravårdcentralen här brevid och boka tid.
Jag ringer och bokar tid och möts av
- Jaha... Det är fel tid i månaden för dig, kom tillbaka nästa vecka


NU SKITER JAG I DET HÄR!

Men FUCK YOU då! jag SKITER i dig om det nu är vad du vill.
Jag SMSar er men ni skiter i att svara och signalerna går när jag ringer men ni håller för era jävla öron och ögon och munnar.
FUCK YOU!
Ni gnäller å att jag skiter i er och jag tar åt mig som ett jävla djur och försöker va er till lags och ställa allt till rätta, trotts att jag egentligen bara vill vråla er rätt upp i ansiktet att
JAG HAR JU VARIT BORTREST I EN HEL MÅNAD IDIOTER!
Det var liksom inte läge att ringa er från andra sidan jorden.
men FUCK YOU ALL för jag pallar inte, och ni alla kan ta åt er för jag snackar om er ala!
Gnäller som djur gör ni, men när jag försöker och försöker så visar ni NOLL uppskattning WHAT SO EVER!
Och jag kommer med ideer och förslag men ni ignorerar mig totalt.
FUCK THIS nu skiter jag i det här.

Jag känner på mig att det kommer bli precis som förra gången, jag flyr igen, som en feg jävla hund med svansen mellan benen.
Svag som en liten jävla råtta och jag gömmer mig långt bort där ni aldrig kan finna mig igen och jag håller mig där tills jag blir tillräckligt uttråkad att jag återigen står ut med er FUCKING JÄVLA STIL!

Vi tre.
Tillsammans är vi den bästa pedagogen man kan tänka sig. Men vi behöver vara under samma tak för attt bevisa det för omvärlden och för att leva upp till de förväntningarna.

De två
De var mina vänner och jag sörjer dem som om de numera vore döda och jag är så sorgsen att jag inte orkar le  och jag känner mig så kluven att jag inte ens vill tänka på vad jag borde göra.
Jag vill så gärna att det ska vara vi igen Men det kommer aldrig bli på samma sätt hur vi än gör. Och jag önskar så mycket och så starkt att vi fick mer än så, men det skulle aldrig fungera.
Det får nog fortsätta med att
de två
är därborta. Tillsammans
och jag är här, själv, stirrandes ner i den här förbannade äckliga vaxduken med de fula jävla prickarna på

Vad menar du med "vem är hon"
Hon! Det är ju hon!
Marjan!

De bruna ögonen som kan skifta i blått och lila och grönt,
de ögonen har ju följt mig, mina steg.
Observerat mig, iaktagit mig.
Som en katt, fokuserad på jakten efter föda, Så har också hon varit fokuserad på mig, för att kunna notera minsta obalans i mig.
Beredd att störta fram, beredd att slänga sig mot mig om jag skulle svaja till och falla.
Hon är ofta, för mig, som en skör och fridlyst blomma, som jag desperat försökt skydda med mitt liv.

Men hon kan också skydda.
Skjuta undan mig, gömma mig bakom sin rygg.
Och hon står så, håller hårt i mina armar, tvingar mig bak, håller mig gömd och blockerar med sin kropp, alla de som någonsin velat såra eller skada mig. Hon står så, ensam, utan sköld eller rustning.
Hon blottar tänderna och väser.
Hon reser ryggen och spänner ögonen i det som hotar mig.
Som ett skrämt och utstött rovdjur, som desperat försöker skydda sin svaga och sårbara unge.
Så beter hon sig.
Trotts att hon vet att hotet är för stort och för starkt och för våldsamt för henne att hantera,
så försvarar hon mig, håller kvar mig bakom sig, vägrar att ge upp mig.
Hon vet, långt inne i sig, att hon inte är stark nog, Hennes instinkt skriker det till henne, men trots det, vägrar hon ge upp, hon tänker slåss
Framtilldess att jag är trygg igen.

Jag förstår inte varför jag inte är glad längre...

Likgiltig
över allt som sker
Stum
bedövad
lam

Jag lyssnar
och förstår

men jag stirrar bara ner i bordet framför mig
röd äcklig vaxduk med vita runda prickar.
Jag hatar dem vaxdukarna.

Och jag gråter på kvällarna
när Han har somnat

varför gör det så ont
inte ont
men varför är jag så ledsen?
Jag vill inte bli glad, för det är så skönt ibland
att sörja.
Jag känner mig likgiltig. Trött. Orkar inte bry mig. Om någonting.
Microvågsugnen piper
Jag porkar inte hämta min mat.
John skulle ha dragit ett skämt nu,
ett sånt där skämt som jag har hört för många gånger, och som lämnar en uttråkad blick i mina ögon, men som fortfarande på något vis skulle ha roat Johanna, och som hade lämnat glitter i hennes...

Jag saknar dem så mycket nu
Jag hör dörren öppnas och slå till mot karmen bortifrån hallen.
Jag suckar,
Det kan vara precis vem som helst
och ingen av dem vill jag träffa.
Dörren slås ihop mot väggen, den slås inte igen helt, jag känner igen ljudet om den fortfarande är öppen...
Ingen av dem jag vill se kommer komma in genom den dörren mer.

Jag beter mig
som om de har dött ifrån mig
och det är faktiskt så
det känns i mitt hjärta
just nu

När jag förlorat någon
eller när ett starkt band har klippts av
så måste jag så snabbt som möjligt radera alla bevis om dennes existens.
jag gör så
för att skydda mig själv från sorg...

jag känner av det så väl
just nu

Minns du...?

Oh..!
var ska jag börja...!

Ska ja börja med bron vi stod under och rökte på lunchrasten
Minns du kryddorna? De där man kunde öppna på andra sidan när den var tom och så blev den full igen? Ha!
Minns du när vi blev inkallade till rektorn, din apa! Det var ditt fel!
När vi gick genom stan och jag stannade upp och tittade på de fasttejpade affischerna
- I want that one.
och du gav mig det jag ville ha...

När vi gick genom södertälje och sjöng
när vi låg på bryggan och såg på stjärnorna
"Oh, no! You should see me without mascara"

Minns du när vi piercade din tunga
och när vi piercade min tunga
och när vi piercade min näsa

Vi sprang genom skogen med kameror och tjocktröjor under våren.
Vi levde och andades och skrattade
oh vi hade lyckliga stunder, didnt we?
Persiska sånger, vit ost på egyptiskt bröd med honung och te.

Vi har dansat magdans och åkt en röd svarttaxi
vi har fått panikångestattacker och letat gråtandes efter Kim
Vi har funnits jämt, men nu försvunnit från varandra
och jag är ledsen för det. Men jag tror inte att det är föralltid, jag tror att det bara är en period i våra liv då vi har en paus från varandra...
Jag är säker på det.

Minns du när jag skrev den där texten till dig..
Om fotoalbumet?
Det under din arm som du bar när du gick ifrån mig...
En metafor.
Bilden av mig blev suddig i ditt album och alla andra var skarpa och klara.
Jag fanns där, kvar, under din arm, i ditt album, men fotot har gulnat, blekts... det saknar fokus och skärpa...

Vi kanske därför måste ta en ny bild
inte idag
inte imorgon
för det har vi inte tid med.
Vi är fortfarande på rast
har en paus
och vi behöver det.
Inte för att vi behöver vara ifrån varandra av någon speciell anledning, men för att det kommer perioder i ens liv då man måste göra andra saker, träffa nytt folk, älska nya människor, ändra banor i livet... och det är väl en sån period vi har nu...
Men en dag
kanske inte snart, men en dag, tids nog
så måste du ta en ny bild av mig och klistra in den i ditt album igen, så att jag finns där, mer tydlig, mer fokuserad, mer skarp.

Jag måste vara en liten droppe blöt färg i ditt liv
annars torkar jag ut.

I onsdags
fick ja sluta tidigare
så jag åkte till Södertälje Centrum
gick runt i affärer
Klippte håret
piercade mig
köpte tre fiskkompisar till fisken

Jag böt glödlampor
jag lagade mat
jag spelade Xbox
och åt mat

Och allt var så bra
Jag la ner 1000 kronor på mitt utseende...
och det kändes så himla bra!

Egentligen
vill jag ju bara åka hem till honom
och sitta där ensam
bara för att kunna spela Left 4 dead online.

Jag vill inte gå på bio
eller ut på Medusa
eller flänga runt någonstans

jag vill bara sätta mig i soffan
titta på vampire diaries
spela mitt älskade Xbox
och ha det lungt och skönt

Kryssningen i helgen.
Jag måste minnas.
Måste minnas
måste komma ihåg att skriva ner så att det aldrig försvinner från minnet.

Måste minnas
måste minnas
måste minnas.

Mina grabbs..
Dem är de finaste i världen.
Alla vackra ord
alla komplimanger
kommentrarer
lovord.

Usch..
Jag fylldes gång på gång av deras rena och självklara kärlek.
Det är en sådan speciellt känsla man får
den känslan som gör att man lyfter från marken.
När de visar sin uppskattning och kärlek.
När de lyfter mig till skyarna
när de pumpar in självsäkerhet och självkänsla i mig
när de berättar för mig gång på gång
att jag duger
och att jag är bra
och att jag är så mycket mer än det!

Oh...
De två får mig att dö av kärlek
och återuppstå
och dö

gång på gång
om och om igen
för varje vacker sanning de viskar i mina öron.