Halili

Jag är glad för Kim som kommer när jag jag ber om hjälp, jag ser att han har ont för att jag har ont. Jag ser att han är arg och förbannad och besviken och sårad - för att jag har blivit sårad.

Jag är glad för Veronica som SMSar och ringer och hör av sig, som berättar för mig att hon inte glömt mig, att hon tänker på mig. Hon drar med mig ut, bort, iväg, för att tänka på annat.

Jag är glad för Nika som är den som gav mig allt hopp om framtiden, som lät mig le, som låter mig tjata och gnälla och gråta. Som förklarar för mig att jag känner rätt, att jag inte ska hålla in, hålla tillbaka eller hålla igen. Att hon lyssnar och har tålamod, att hon svarar och framförallt... För att mitt i den här fula leran som jag kladdat ner mig i, ändå kallar mig ," En fanstastisk och vacker kvinna"

Jag är glad för Samira som skickade ett SMS, jag är glad för Michaela som puschade mig till att åka ut, Jag är glad för Mia och Yeru som har tålamod med mitt humör, Jag är glad för min syster som skrev det lilla fina brevet som hon gömt i sidorna i min bok...

Problemet är
att det nu har gått lite över en vecka, och folk tror att man är klar...
Jag är inte klar. Jag behöver hjälp. och de enda som Kan hjälpa till, är de som kallar sig "vänner"