Halili

Jag förstår inte varför jag inte är glad längre...

Likgiltig
över allt som sker
Stum
bedövad
lam

Jag lyssnar
och förstår

men jag stirrar bara ner i bordet framför mig
röd äcklig vaxduk med vita runda prickar.
Jag hatar dem vaxdukarna.

Och jag gråter på kvällarna
när Han har somnat

varför gör det så ont
inte ont
men varför är jag så ledsen?
Jag vill inte bli glad, för det är så skönt ibland
att sörja.
Jag känner mig likgiltig. Trött. Orkar inte bry mig. Om någonting.
Microvågsugnen piper
Jag porkar inte hämta min mat.
John skulle ha dragit ett skämt nu,
ett sånt där skämt som jag har hört för många gånger, och som lämnar en uttråkad blick i mina ögon, men som fortfarande på något vis skulle ha roat Johanna, och som hade lämnat glitter i hennes...

Jag saknar dem så mycket nu
Jag hör dörren öppnas och slå till mot karmen bortifrån hallen.
Jag suckar,
Det kan vara precis vem som helst
och ingen av dem vill jag träffa.
Dörren slås ihop mot väggen, den slås inte igen helt, jag känner igen ljudet om den fortfarande är öppen...
Ingen av dem jag vill se kommer komma in genom den dörren mer.

Jag beter mig
som om de har dött ifrån mig
och det är faktiskt så
det känns i mitt hjärta
just nu

När jag förlorat någon
eller när ett starkt band har klippts av
så måste jag så snabbt som möjligt radera alla bevis om dennes existens.
jag gör så
för att skydda mig själv från sorg...

jag känner av det så väl
just nu

Minns du...?

Oh..!
var ska jag börja...!

Ska ja börja med bron vi stod under och rökte på lunchrasten
Minns du kryddorna? De där man kunde öppna på andra sidan när den var tom och så blev den full igen? Ha!
Minns du när vi blev inkallade till rektorn, din apa! Det var ditt fel!
När vi gick genom stan och jag stannade upp och tittade på de fasttejpade affischerna
- I want that one.
och du gav mig det jag ville ha...

När vi gick genom södertälje och sjöng
när vi låg på bryggan och såg på stjärnorna
"Oh, no! You should see me without mascara"

Minns du när vi piercade din tunga
och när vi piercade min tunga
och när vi piercade min näsa

Vi sprang genom skogen med kameror och tjocktröjor under våren.
Vi levde och andades och skrattade
oh vi hade lyckliga stunder, didnt we?
Persiska sånger, vit ost på egyptiskt bröd med honung och te.

Vi har dansat magdans och åkt en röd svarttaxi
vi har fått panikångestattacker och letat gråtandes efter Kim
Vi har funnits jämt, men nu försvunnit från varandra
och jag är ledsen för det. Men jag tror inte att det är föralltid, jag tror att det bara är en period i våra liv då vi har en paus från varandra...
Jag är säker på det.

Minns du när jag skrev den där texten till dig..
Om fotoalbumet?
Det under din arm som du bar när du gick ifrån mig...
En metafor.
Bilden av mig blev suddig i ditt album och alla andra var skarpa och klara.
Jag fanns där, kvar, under din arm, i ditt album, men fotot har gulnat, blekts... det saknar fokus och skärpa...

Vi kanske därför måste ta en ny bild
inte idag
inte imorgon
för det har vi inte tid med.
Vi är fortfarande på rast
har en paus
och vi behöver det.
Inte för att vi behöver vara ifrån varandra av någon speciell anledning, men för att det kommer perioder i ens liv då man måste göra andra saker, träffa nytt folk, älska nya människor, ändra banor i livet... och det är väl en sån period vi har nu...
Men en dag
kanske inte snart, men en dag, tids nog
så måste du ta en ny bild av mig och klistra in den i ditt album igen, så att jag finns där, mer tydlig, mer fokuserad, mer skarp.

Jag måste vara en liten droppe blöt färg i ditt liv
annars torkar jag ut.

I onsdags
fick ja sluta tidigare
så jag åkte till Södertälje Centrum
gick runt i affärer
Klippte håret
piercade mig
köpte tre fiskkompisar till fisken

Jag böt glödlampor
jag lagade mat
jag spelade Xbox
och åt mat

Och allt var så bra
Jag la ner 1000 kronor på mitt utseende...
och det kändes så himla bra!

Egentligen
vill jag ju bara åka hem till honom
och sitta där ensam
bara för att kunna spela Left 4 dead online.

Jag vill inte gå på bio
eller ut på Medusa
eller flänga runt någonstans

jag vill bara sätta mig i soffan
titta på vampire diaries
spela mitt älskade Xbox
och ha det lungt och skönt

Kryssningen i helgen.
Jag måste minnas.
Måste minnas
måste komma ihåg att skriva ner så att det aldrig försvinner från minnet.

Måste minnas
måste minnas
måste minnas.

Mina grabbs..
Dem är de finaste i världen.
Alla vackra ord
alla komplimanger
kommentrarer
lovord.

Usch..
Jag fylldes gång på gång av deras rena och självklara kärlek.
Det är en sådan speciellt känsla man får
den känslan som gör att man lyfter från marken.
När de visar sin uppskattning och kärlek.
När de lyfter mig till skyarna
när de pumpar in självsäkerhet och självkänsla i mig
när de berättar för mig gång på gång
att jag duger
och att jag är bra
och att jag är så mycket mer än det!

Oh...
De två får mig att dö av kärlek
och återuppstå
och dö

gång på gång
om och om igen
för varje vacker sanning de viskar i mina öron.