Jag är bara så trött...

Långt lönesamtal.
positivt. Negativt.

Så mycket positivt.
Så lite löneförhöjning.

Man tröttnar så lätt, på att försöka. På att alltid finnas till, på att alltid ställa upp, på att alltid höra hur bra man är, men att inte få tillbaka ett skit av allt man gör.
Att ge och ge och ge, men att inte ens få hälften tillbaka.
Varför ska man då fortsätta ge?

Jag ska sluta nu: Jag ska sluta att ge till alla, jag ska sluta ställa uppp för alla, jag ska sluta finnas till för alla.
För jag får fan ingenting tillbaka.
ingenting alls!


Det är ju bara pengar! Jag tänkte, hela bussresan hem, att det är ju bara pengar. Jag mår ju så otroligt bra. Jag är lyckligare nu än vad jag någonsin varit. Jag har världens bästa jobb, jag träffar barn som älskar och ser upp till mig, som litar på mig, som kommer till mig när de har det svårt eller när de behöver hjälp. Det är ju bara pengar. Bara pengar. Och jag är nog hellre så här lycklig som jag är nu, utan pengar. Än att vara olycklig med dem.

Men jag kommer hem, och jag inser, att jag gör för mycket för alla andra. Och efter det här samtalet har jag inte längre lust att vara så bra på mitt jobb. Jag har inte längre lust att ställa upp för alla, jag har inte lust att vara glad för er skull och jag har inte lust att vara flexibel och positiv och ta egna intiativ.
Jag har inte lust.


- I just need you so much right now....
- Im sorry baby... I can't come tonight.


Och jag förstod, jag visade min förståelse, för jag visste ju redan innan jag ställde frågan, vad svaret skulle bli.

Jag är bara
Så förbannat
Jävla
Less.

Kommentarer
Postat av: Alexandra

skönt med löneförhöjning iaf.. en annan stampar kvar på samma jävla pisslön a la 89 kr i timmen..

2009-03-24 @ 18:39:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0