Sötman

Egentligen är det ju inte så svårt.
Egentligen är det ju bara att ta några steg fram.
Sätta händerna vid hans kinder och tvinga ner hans blick till min.

Egentligen är det ju inte så svårt
att säga.
Hej! Du är det finaste jag vet och känner till! Du har någonting som jag sök så desperat efter hela mitt liv. Du är den som så generöst och givmilt bara gav mig, lät mig smaka försiktigt med tungan på det som du redan hade och som jag så gärna ville ha. Du var den som lät mig smaka, som lät mig bekanta mig med sötman, som blev glupskare och girigare av smaken och som tog emot varje gång du gav mig.

Sen vände jag ansiktet till när du försökte mata mig igen. Jag vände ansiktet till för jag kände att jag blivit fast, blivit beroende av smaken.

Jag försvann, i ett halvår.
nu är jag tillbaka
Och jag hungrar så desperat efter den där smaken igen!
Jag måste ha den!
Jag måste få känna den där ljuva sötmat igen!
Ge mig den!
Snälla ge mig den igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0