Halili

Jag ringde Veronica i lördags och efter bara en halvminuts samtal bad hon mig komma över.
Och jag åkte dit.
Till Gnesta.

Och när tåget stannade och jag gick av så slogs jag av skönheten i Gnesta.
Alllt jag upplevt från Gnesta, förutom kärleken från en nu förlorad vän, är snö, kyla och försenade avgångar.
Men solen värmde, träden speglade sig i vattnet och det var blad och färger och ljus.

Jag var hos henne hela kvällen, umgicks med hennes familj och vänner och sov över på madrassen i vardagsrummet.

Det är så speciellt för mig att få vara där.
Att få vara mig själv, ta det lugnt, hjälpa henne med disken, sparka fotboll med hennes son.
Det är en känsla av närhet, ömhet och kärlek.
Hon välkomnar mig som en i familjen och hon låter mig bete mig som en i familjen.
Och jag behöver det ibland.
Jag behöver få vara nära henne.
Även om vi ibland bara kan sitta, tysta brevid varandra och titta åt olika håll, förlorade i våra egna tankar, så gör det ingenting.
det blir ingen konstig stämning, eller inte misslyckade och tappra försök till att få igång ett samtalsämne.
Det behövs inte.
Vi kan sitta så, hon och jag, och bara vara tysta.

Hon är viktig i mitt liv
Hennes familj är viktig i mitt liv.
Hennes kärlek, ömhet och närvaro är viktigt i mitt liv.

Och hon ger mig det utan att märka av det.
Hon gör det utan att veta om det.

Och det är nog det som skapar all den här kärleken och tacksamheten inom mig som jag bara vill överrösa henne med, men som aldrig finner några ord.