John

John.

Min kollega, min vän, mitt irritationsobjekt.

Jag har en kollega som har följt med mig under de senaste två åren av mitt liv.
Han slår mig så att jag får blåmärken över hela armarna
han fäller mig till marken och låter mig ligga där medan han går därifrån
Han säger fel saker ibland och lyssnar inte på vad jag har att säga ibland.

Han får mig att skratta så att jag inte orkar andas.
Han får mig att längta efter jobbet.
Han är lugn när jag är hysterisk
Han är roande när jag är ledsen
Han är glad när jag inte orkar va lycklig
Han oroar sig för mig när jag gråter.

Om jag kunde få skänka honom alla mina känslor av tacksamhet och uppskattning jag har för honom så hade jag gjort det på en gång.
om jag kunde få en chans att låta honom se sig själv genom mina ögon så hade jag tagit den chansen.
Om jag kunde ge tillbaka allting som han alltid gett mig så hade jag gett och gett och gett tills jag inte längre hade någonting mer att ge.

Han är underbar med barnen
han skämtar och får alla att skratta.
Han är pedagogisk och får dem att förstå vad de har gjort för fel och får dem att tänka i andra banor.
Han bär på ett lugn och en harmoni inom sig själv som jag skulle gjort mycket för att få ha själv.

En gång sa min andra kollega irriterat till oss att han och jag bara avbryter varandra. Hon sa att innan den ena har hunnit prata klart så har den andra kommit med någonting nytt att berätta. Hon tyckte att vi skulle ta och lugna ner oss och lyssna klart på varandra istället för att hålla på så som vi gjorde.

Jag och John kom på, att anledningen till att vi gör så är för att vi alltid har så mycket att prata om, vi har så mycket att säga till varandra och det tar aldrig slut. Han och jag sitter aldrig tysta brevid varandra. Han och jag umgås inte en enda dag utan att skratta och skämta med varandra.

Jag vill visa för honom hur mycket jag uppskattar honom
Hur mycket han betyder för mig
Hur viktig han är i mitt liv
hur glad jag är att jag har honom.

Han retar gallfeber på mig
han gör mig irriterad och sur - men inte ens då slutar han att skämta med mig.

Han är bäst.
Det finns ingenting mer att säga.
Hela det här inlägget är egentligen helt meningslöst.
det är bara massa blaj.
Bara massa oväsentliga bokstämer i onödiga meningar.
Det finns ett ord som beskriver honom.

Han är bäst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0