Halili

Vi låg i sängen.
Han över mig.
Duntäcket emellan oss.

- Jonas...?
- Mmm...?

Jag tänker efter hur jag ska säga det.
Men jag är för blyg.
I minuter efter minuter har jag tittat på honom och tänkt

NU! Nu säger jag det! Nu! ... nej snart... va ska jag säga? hur ska jag säga...? Äh..! jag säger det bara!

- Vad är det? Han är nyfiken. Men när jag inte svarar så tystnar han. Jag tror att han vet, att om han inte pushar mig så säger jag det ändå. Han vet mig. Kan mig. Han har lärt sig hur min nyfikenhet och min vilja fungerar.
- Hela helgen...
Jag tystnar igen.
Länge.
Han skrattar och frågar vad det är jag vill
och jag förklarar att jag inte vet hur jag ska kunna tala om det här för honom...
- Hela helgen... Har jag försökt berätta för dig...

Att jag älskar dig...

Jag pausar emellan. Inte med flit. men för att leta efter ord.
Och när jag talar om för honom att jag älskar honom. Känner jag världens djupaste suck som trycker ner hans kropp mot mig
En lättad suck.

- ... Men jag har bara inte vågat... Avslutar jag...

Han avbryter mig nästan. Han svarar mig snabbt med en sån självklarhet i rösten att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag blir generad. och rörd. och tårarna stiger och väller tillslut över.
Jag har aldrig hört hans röst säga dem orden.
Jag har aldrig hört hans röst säga till mig att han älskar mig tillbaka!!!